Tyvärr

Nu kommer det mest seriösa jag kommer skriva på ett bra tag här. Inspirerad av denna dag som började ungefär så dåligt som en dag kan börja.

Alla sommarjobbade inte som unga, alla gick inte ut gymnasiet. Alla var inte 100% i tonåren. Jag är en av dom. Och ibland när man söker jobb är det val man gjort när man var yngre, val som lett en dit man är idag som väger tyngre än vem man är idag, hur mycket man är villig att arbeta hårt och att man skulle göra det bra. Hellre anställda de som följt en rak väg direkt från gymnasiet än de som har erfarenhet av livet utanför hamsterhjulet. Eller de som inte visste vad de ville från början.
Jag var på en intervju en gång där de undrade vad jag gjort runt 2003-2006, det är en stor lucka där i mitt CV. Då sa jag sanningen. Jag har tagit hand om min son. Jag har levt som ensamstående mamma till en liten pojke. Det var något jag var stolt över. Jag hade ju lyckats ta hand om en bebis själv och dessutom fått upp peppen att börja plugga på det. Men han som höll intervjun ändrade sin min från att se genuint intresserad ut av mitt liv och började istället titta på mig som att jag var den mest misslyckade människan som vandrat in på hans kontor ever. Intervjun avslutades kort efter det. Jag fick inte jobbet.  Sen dess har jag lämnat min erfarenhet som mamma utanför mitt jobbsökande.
Sanningen är att på papperet har jag inte gjort mycket. Jag har kämpat i flera år för att komma någonstans och jag har hamnat fel, blivit utnyttjad av arbetsgivare som vägrat ge mig kontrakt eller lön (för att jag varit naiv och inte velat annat än att ha ett jobb och känna att jag gör nån jävla nytta), arbetsgivare som hållt mig tills provanställningen varit slut och sen inte anställt mig. Jag har klättrat, ramlat ner igen, klättrat, ramlat ner igen och så vidare.
Allt jag vill är att jobba och känna mig stolt över mig själv igen. Som för att spotta en i ansiktet skriver Linda Skugge att det är hur lätt som helst att få jobb och beskyller arbetslösa för att vara lata. Att hon minsann fått behålla alla sina jobb för att hon är pålitlig och tillänglig.
Vi lever i ett samhälle där det blir mer och mer okej att utnyttja folk. Ta in dom på provanställning och sen ta in någon ny när provanställningen är slut, för att det blir billigare så. Skaffar man inte jobb så är man lat.
Det är en grej att hoppa runt på det viset och kanske få in en fot nånstans när man är 19-20. Men vad händer när man börjar närma sig 30? Hur länge ska jag behöva leva såhär? Och vad gör jag? Det jag är bra på är caféarbete. Det är det jag kan. Och det är ett arbete där man har ett utgångsdatum som jag börjar närma mig.
Jag vet helt seriöst inte vad jag ska göra men jag vet vad jag kommer göra. Jag kommer skicka ut en halv miljard CVn till och hoppas på att någon ger mig en chans att visa vad jag går för. Jag vet att jag arbetar hårt och kan tänka själv. Men inte idag. Idag ska jag tycka synd om mig själv och bjuda mig själv på kaffe och hembakad paj. Skämma bort mig själv ska jag göra.