ÄR en pretentiös filmnörd

Den första filmen jag fastnade för var faktiskt en Tim Burton-film. Batman Returns var mörk, musiken skapad av Danny Elfman (som Tim Burton samarbetar med i typ alla hans filmer) var fantastisk och allt hade den där magiskt gothiga Tim Burton-känslan över sig.
Jag var väl inte äldre än tio år gammal när jag började intressera mig på allvar för film och det var delvis tack vare Tim Burton. Jag har alltid uppskattat känslan Tim Burton kan förmedla i de flesta av sina filmer. Han har en speciell stil där han kan blanda det mörka läskiga med mys bl. a. med hjälp av överdrivna karaktärer, starka färger blandade med mycket gråskala och overkligt rött blod. Men grejen med Tim Burton för mig är väl lite som julafton. Allt det magiska, hela känslan mattades av ju äldre jag blev. Sen jag såg The Nightmare before Christmas på bio har jag sett flera hundra filmer. Vackrare berättelser, snyggare filmfoto, djupare karaktärer och så vidare. Jag växte och glömde bort vad som hade varit så speciellt för mig med hela Tim Burton-grejen.
Så kom Alice i Underlandet på bio. I 3D dessutom. En av mina absoluta favoritberättelser genom tiderna gjord till film av den första regissören jag över huvud visste namnet på.
Med alldeles för höga förväntningar gick jag på bio och fick se en film som iofs var väldigt snygg, men det var inte så mycket mer än så. Tim Burton hade grötat ihop Alice i Spegellandet och Alice i Underlandet med lite egna påhitt och resultatet blev den här filmen. Jag tänker inte avslöja innehåll, för filmen får ni gå och se själva.
Min upplevelse var bara att det blev för mycket av allt. Kaka på kaka på kaka av galna upptåg, starka färger, folk som skriker och säger underliga saker utan att egentligen säga någonting och en berättelse som jag egentligen inte förstod meningen med. Jag att det fanns någon sensmoral i det hela och jag tror det handlade om att växa upp och våga vara sig själv eller något annat jävligt klychigt. Bla bla bla...seen it before i mindre irriterande filmer.
 Droppen som fick bägaren att rinna över var den där jävla dansen i slutet. Har du sett Alice i Underlandet så vet du exakt varför jag sjönk ner biostolen och skämdes, har du inte sett filmen än så har du något att se fram emot.
Den där speciella relationen mellan mig och Tim Burtons filmer tog slut någon gång i samband med att puberteten gick över, men det var med den här plojversionen av Alice i Underlandet han sabbade alla chanser att någonsin bli vänner.
It´s over.